Jag är Gud - Du är Gud?

Jag försöker läsa alla Steve Pavlinas bloginlägg eftersom jag finner dem både intressanta och upplyftande, men ett fastnade på ett sätt väldigt få saker har gjort. Den sista raden faktiskt... "Thou art God" - är något som resonerar väldigt djupt inom mig.

Pavlina presenterar en teori om polarisation, som jag diskuterat tidigare i min blogg - tanken att man inte ska omfamna den dualitet som utgör människan utan fokusera på en av två vägar. Båda vägarna är lika bra, lika godtagbara och leder i slutändan till samma mål, men vägen dit skiljer sig väsentligt. Den väg som är viktig för diskussionen just nu är den "mörka" vägen - att erkänna sig själv som Gud, att man älskar sig själv och ärar den gudomlighet som utgör ens individualitet.

"I am God" är titeln på en låt som fastnade i mitt sinne redan som ung. "Thou art God" fastnade på samma sätt. Beakta tanken - du är Gud. Pavlinas tankar om den subjektiva verkligheten som förändras utefter dina tankar blir ännu viktigare här för den som vilt kastar sig in i tanken att de är Gud ser inga konsekvenser. Du är Gud - i din värld. Ingen som älskar sig själv över alla andra, kommer att förstöra sina egna chanser, förstöra sin egen kropp eller kasta bort tid på att sitta i fängelse.

Skit samma - läs Steve Pavlina du behöver veta mer, jag ska inte behöva förklara allt för dig.

Hursomhelst så resonerar tanken, konceptet, mer med mig än den "ljusa" vägen där man skall älska alla andra. Kanske handlar alla mina inre problem om att jag är för tudelad, jag försöker vara den älskande ljusa människan, men att det går emot min själsliga och spirituella verklighet? Jag kommer att hjälpa andra, som en effekt av att jag hjälper mig själv och inte tvärtom.

Jag ska se om jag kan polarisera mig själv mer, för ska jag vara ärlig så var det knappast den ljusa och varma sidan hos mig som dikterade mitt beteende med vissa problem utan den mörka, och det visade sig att den sidan var både effektiv och kändes rätt - även om det var lite ovant.

Så, jag kanske ska prova den "mörka vägen" ett tag för att se vart det tar mig? Att älska mig själv över allt annat, att se mig själv som den Gud jag egentligen (?) är. Ja, den vägen kanske låter hemsk eller ond för många, men det viktiga att förstå är att vi alla delar samma väg, att detaljerna inte kommer att skilja sig särskilt mycket utan att det kommer att vara energin som driver detaljerna som förändras.

Litegrann som när de byter från bensin till etanol på stadsbussarna här - samma busslinjer, samma bussar, annat drivmedel. Om ni tänker på det på ett sådant sätt kommer ni snart att inse att den "mörka vägen" inte skiljer sig markant från den andra - förutom i den energi jag kan uppbåda.

Det är dags att stå upp för min gudomlighet, den inre potential som gör mig till den jag är istället för att simma runt i dyngan av tveksamhet och dualitet. Dags att sparka mig själv i röven och ta tag i saker och ting!